För personer med funktionsnedsättningar har det aldrig varit någon oklarhet om att det finns funkiskultur. Det betyder inte att man i vardagen tänker ”detta är kultur”, det handlar mer om att förknippa vardagens sysslor med livserfarenheter. Det kan synas i sättet man talar, i humorn, i kampen om sin plats i tillvaron, i hur man motverkar diskriminering och ja, i konsten. Runt om i världen förekommer samma fenomen eftersom konstutövare med funktionsnedsättningar finns överallt.

Konst är ett stort ord. Det innefattar många olika sätt att uttrycka tankar, känslor och åsikter på i olika sammanhang sammanförda under ett begrepp. Konst är också kunnande, ett erövrande av det egna konstuttrycket som bara uppstår genom ett målmedvetet arbete och utvecklandet av den egna talangen och förståelsen. Gaelynn Lea, Thomas Quasthoff, Ray Charles och Pertti Kurikka förenas trots sina olikheter i musiken – och i aktivismen. När man kommer från en minoritet och inte kan dölja det, är funkisaktivismen en del av konstnärsrollen vare sig man vill det eller ej. När en synlig funktionsnedsättning är en del av görandet, blir man tvungen att uppleva omgivningens bemötande om och om igen såväl till själva konsten som funktionsnedsättningen.

Nedvärderande förhållningssätt är vanliga

Konsten spelar en roll i funkisrörelsen. Det existerar många former av aktivism. För mig är den aktivism som görs vid ett kontorsbord och som söker påverka genom kulturorganisationer och institutioner mest bekant. Ändå ser jag mig själv som funkisaktivist eftersom jag strävar till att skapa rum för konstnärer med funktionsnedsättningar inom de existerande strukturerna. Men hur är det med artivism, kan konsten användas som en metod inom funkisaktivismen? Det kan den definitivt.

Tänk bara på Jenni-Juulia Wallinheimo-Heimonen, Ju Gosling eller Matt Fraser. Dessa konstnärer har påverkat via sin konst. De lyfter upp laddade teman som publiken inte nödvändigtvis vill se. Maktutövning, funkofobiska normstrukturer och våld riktat mot de i en svagare ställning. Metoderna och verktygen kan till exempel vara formationer/installationer av fysiska föremål, videor, teater, stand-up komik, digital konst eller synlighet på sociala medier. Konstverken kan lyfta fram erfarenheter av trakasserier och fördomar eller bara vardagligt liv ur olika perspektiv. Konst kan vara vackert och underhållande samtidigt som den är talande, föder tanken, fantasin och intellektet.

När vi inom föreningen Tröskeln rf på 90-talet lyfte upp konst som en del av funktionsrättsrörelsen främsta strävanden, framkom det hur mycket arbete som fortfarande bör göras. Kombinationen konst och funktionsnedsättningar kopplades i folks tankar till en rad frågor som vi själva inte valt: välgörenhet, medlidande, terapi, oförmåga, osynlighet och stigma. Det har lett till att konstnärer gömt sin funkisidentitet i skåpet. Som bonus blev även funktionsrättsrörelsens egna agendor en bromsande faktor, såsom att konst inte är så viktigt eftersom större frågor om ett fullvärdigt människoliv fortfarande var olösta.

Minoritetskonst, marginalen, subkultur

Ett av målen hos subkulturen har varit att förändra mainstreamkulturen och den kan även lyckas i det, skriver Outi Salonlahti i sin Pro gradu-avhandling. Så tror åtminstone jag. Långsamt, men säkert bereder vi plats för andras skapande och resultaten syns hos enskilda konstutövare, men också genom funkiskulturfestivaler runtom i Finland. Att funktionsnedsatta konstnärer redan skulle vara mainstream på konst- och kulturfältet är ännu inte verklighet. Det sker inte så länge som trösklarna till konsten som hobby, studiealternativ och arbete lämnar funktionsnedsatta personer i startgroparna då tillgänglighet och hinderfrihet inte har setts över på förhand.

Att slå igenom från marginalen är svårt. För den finländska funkiskulturaktivismen har det varit viktigt att följa utvecklingen i andra länder. Kontakter till Norden, Europa, USA och Asien har visat att konstinriktad funkisaktivism finns överallt. Däremot är överdrivet beskyddande styrning av funkiskonstnärerna vanligt. En styrning som välkomnar lättåtkomlig konst, men som sållar bort uttryck, som uppfattas som underliga och som bryter mot invanda normer.

Holländska Cathelijne Tiel har skrivit om konstfältets öppning mot mångfald och inkludering.

Enligt henne strandar försöken ofta i ytligheter och priset minoriteterna måste betala för att få vara med är att man anpassar sig till diskriminerande strukturer. Aktivismen är en del av en praktik genom vilken man synliggör frågor, att man inte låter sig tystas ner och att man i stället frågar rakt ut. Jag upplever att finländska funkiskonstnärer påverkar samhället genom sin konst. De påverkar attityder som i sin tur förändrar strukturer och verksamhetsmodeller som hindrar folk från att bli fullvärdiga medborgare.

Som tur har personer med funktionsnedsättning bundsförvanter på konstfältet, sådana personer som står vi vår sida, lyssnar och ifrågasätter saker med oss. Jussi Koitela skrev för ett par år sedan om hur systemet för bedömningen av konst fungerar: ”Den (konstens kvalitet) är en form av ’lämplighet’ som svävar i luften, det är något som bara en välbärgad person med rätt utbildning och oftast med en vit, så kallad normal kropp kan förstå.”

Konst bedöms, det talas om bra och dålig konst. Den konstnärliga kvaliteten i funktionsnedsattas personers konst anses ofta problematisk på grund av att vi är i en ny situation. Vanligen brukar en dansare inte ha en rörelsenedsättning eller en bildkonstnär ha en synnedsättning. Var gränsen mellan bra och dålig går bestäms ofta av personer som är i så kallade portväktarpositioner, personer som exempelvis Jussi Koitela. De är professionella aktörer som väljer vem som blir vald genom inträdesförhör till utbildningar, vems verk som utses till utställningar och produktioner eller som ges ut samt vem som får konstnärsstipendier.

Kombinationen av allt detta, som leder in funktionsvarierade konstnärer i en återvändsgränd, är fortfarande aktuell. För det första kan beslutsfattare inte identifiera, för dem, nya sätt att göra konst på eller det kunnande som är kopplat till dem. För det andra har de funktionsvarierade konstnärerna, som åsidosatts av konstutbildningarna, blivit utan nätverk, stöd och möjligheter att visa sitt kunnande. Därför behövs ännu funkisaktivismen för att skaka om konstvärlden. Och omvänt behövs konsten som en del av funkisaktivismen för att förändra världen.

Sari Salovaara

Skribenten arbetar som ledande specialsakkunnig för Kultur för alla.

Översättning: Rosanna Fellman och Rita Paqvalén

Texten har tidigare publicerats på finska på bloggen för projektet Vammaisaktivismia tekemässä (31 mars 2021).

Källor

Koitela, Jussi. 2021. Ilmassa leijuva sopivuus. Kulttuuria kaikille -palvelun blogi 9.2.2021.

Könkkölä, Kalle. 2004. Vammaiskulttuurin nousu. Teoksessa Englund, Soile & Kantokorpi, Otso (toim.), Toiset meistä. Galleria 2003 = Some of us: Gallery 2003. Helsinki: Like, Kulttuuriyhdistys Suomen EUCREA ry, TARU-projekti & Kellarikustannus, 13−18.

Salonlahti, Outi. 2019. ”On aina oltava 200 % parempi”. Vammaisten ja kuurojen taiteilijoiden toimintamahdollisuudet ja taiteilijapolut. Maisterintutkielma. Yhteiskuntapolitiikka / Kulttuuripolitiikan maisteriohjelma. Yhteiskuntatieteiden ja filosofian laitos. Humanistis-yhteiskuntatieteellinen tiedekunta. Jyväskylän yliopisto.

Thiel, Cathelijne. 2020. A better art world? Diversity and inclusion alone won’t get us there. Artikkeli 2.10.2020. Platform Beeldende Kunst. www.platformbk.nl/en/author/cathelijne-tiel