Rosanna Fellman & Barbro Enckell-Grimm: Den kritiska blicken på funkiskonst
Rosanna Fellman är estradpoet, författare och funkisaktivist från Jakobstad. Hennes böcker har blivit recenserade i över 30 olika dagstidningar, tidskrifter, bloggar samt i radioformat. Hennes relation till kritik är tudelad och komplicerad, som ett gift par ungefär.
Barbro Enckell-Grimm är kulturproducent och frilanskritiker sedan 1980-talet, hemma från Helsingfors. Hennes recensioner av teater och litteratur har publicerats i ett tiotal tidningar och tidskrifter, bland annat i Hufvudstadsbladet och på Lysmasken.
Barbro: Hur förhåller du dig till att kritiker tar upp funktionsvariationer eller funktionsnedsättningar i sina recensioner?
Rosanna: Jag förhåller mig rätt dubbelt till detta. Varför en kritiker nämner upphovspersonens diagnoser, funktionsvariation eller funktionsnedsättning beror på kontext. Om verket i sig tar upp frågor kring konstnärens funkisställning eller funkisupplevelser, kan det vara relevant att nämna det i recensionen. I sådant fall går verket i dialog med en viss typ av självbiografiskt narrativ, dvs. en viss del av kulturutövarens personlighet tas fram och reflekteras genom konstnärliga medel. Kopplingen mellan konstnär och verk finns således där och då är det oundvikligt att inte kommentera ur ett kritikerperspektiv.
Om funkisfrågor tematiskt inte har någonting med verket att göra uppfattas koppling till upphovspersonen i kritiken mer lösryckt. Varför upphovspersonens personlighet lyfts fram i relation till verket måste i så fall ha en motivering. I vissa fall kan det räcka för kritiker att upphovspersonen är känd och ”störande” för att kritiker vill analysera kring personlighet, vilket jag inte tycker är tillräckligt. Motivering med att koppla ihop upphovspersonens personliga liv och verk behöver vara tillräckligt logisk, att man läst en intervju om deras liv tidigare räcker inte.
Barbro: Nej, det är inte ett tillräckligt argument, det tycker inte jag heller. På vilket sätt störande? Det är väl okej att vara störande, är det inte en del av konstens uppdrag, att om inte provocera, så locka, ”reta” fram nya sätt att se på tillvaron. Hur tänker du att detta kan sättas i relation till funktionsnedsättningar, synliga och / eller osynliga?
Här finns ju en koppling mellan verk och upphovsperson?
Rosanna: Störande på det sättet att personen fått mycket mediauppmärksamhet eller har stor personlighet som säger lite pellejuttur i media; exempelvis Jörn Donner, Ellen Strömberg, Miki Liukkonen, jag. Tänker att den mediapersonlighet som skapats inte alltid går in i själva verket (men det kan göra det). Kan tänka mig att det som kritiker kan vara svårt att skilja på dessa två, eftersom personligheten överskuggas av konsten i vissa fall. Beroende på kritikerns egna blick på människor och funktionsnedsättningar kan negativa funkofobiska värderingar färga av sig i kritiken. Jag har personligen inte varit med om det på något brutalt sätt men har hört om kollegor på finskspråkigt håll som varit med om det.
Barbro: Det här med att ta upp funktionsvariationer i recensioner är ju en del av en större diskussion. Det finns synliga och osynliga funktionsnedsättningar och deras betydelse kan vara ganska olika också beroende på konstform. Uttrycker sig konstnären i skrift, i ett litterärt verk, står hen på scen, är det fråga om visuell konst eller musik? Funktionsvariationer är ju just variationer, mycket beror på form, kvalitet etcetera. Med kvalitet menar jag inte på en värdeskala. Vill du bli bedömd som ”vemsomhelst”?
Rosanna: Beror på verket i mitt fall. Om jag skrivit en diktsamling eller scenshow där jag kommenterar funkisfrågor eller tar upp min uppfattning av världen ur ett mycket uppenbart autistiskt perspektiv, finns det således en poäng med att göra så. Då önskar jag såklart att kritikern också lyfter upp det temat och analyserar kring de litterära kvaliteterna som det med bas. Jag vill således bli bedömd som vem som helst, men att temat framkommer i recensionen.
Men om kritikern anser att jag skrivit skit funkisdikt, så då är det skit funkisdikt enligt sagda kritiker. Som funkiskonstnär måste man kunna ta emot kritik enligt den konstformens parametrar. Speciellt om man får flera kritiker som skrivit samma sak, är det förmodligen inte temat i sig som det är fel på, då är det uttrycket och de konstnärliga kvaliteterna som inte nått hela vägen. Det blir således inte heller automatiskt bra konst bara för att man presenterar sina svårigheter och den funkofobi man upplevt, det konstnärliga behövs såklart.
I vissa fall är funkiskonstnärer däremot före sin tid och kritikerna har svårt att förhålla sig till det eftersom samhället i det området är för funkofobiska ännu. Jag tänker på exempelvis dansare, performance konstnärer och skådespelare med funktionsvariationer eller nedsättningar. Kritiken (och samhällets funkofobiska blick) i de genrerna tog rätt länge för branscherna innan man började se dem som konstutövare överhuvudtaget.
Min funktionsvariation är inte vid första anblick uppenbar men de flesta säger att det märks efter en stund, speciellt om jag får börja tala om specialintresse hur länge som helst. Således är jag normi-passing finländare och det ger mig privilegier. Svårt att säga om det har påverkat hur kritiker skrivit om mina böcker. Psykologiskt dömer och ser vi människor med olika blick beroende på kultur, ålder, kön, funkis, etnicitet, språk, vad som är normen i samhället just då osv.
Eftersom samhället inte ännu är helt accepterande och funkofobi existerar, kommer funkiskonstnärer att ta fram de frågorna även i fortsättningen. Kritikerns uppgift är att bedöma de konstnärliga ambitionerna och kvaliteten i verket. Däremot är det viktigt att kritikern bedömer verket utifrån dess konstform, funkiskonst är en viss typ av genre i sig och har sina egna arenor (exempelvis Outsider festival, Crossover festival.) Som funkiskonstnär är det däremot tröttsamt att bli satt i funkisfacket och att nå ut från det innebär att blicken behöver förändras. Kontext för verket blir således där också viktigt.
Barbro: Intressant! Och det här är kanske ett stickspår, men jag tycker som tydligen också du (men vi är i minoritet?) att det är ett privilegium att ha osynliga funktionsnedsättningar jämfört med synliga. Jag råkar ha båda men tänker behålla det som en välbevarad hemlighet vilka de är. Tycker det är mycket lättare att hantera de osynliga än de synliga.
~
Barbro: För ett par år sen ordnades det skrivarkurs i autistiskt skrivande vid Göteborgs universitet. Tycker du det finns en skild autistisk läsarestetik som kritiker borde vara insatta i, eller ska alla litterära verk dras över samma kam, bedömas på samma sätt?
Rosanna: Det finns litteraturvetenskapliga teorier om neuroläsningar och neuroqueer läsning av litteratur nuförtiden, vilket jag lärde mig att existerar under kursen vid Göteborgs universitet. Det handlar om att läsa på ett specifikt sätt och fokusera på vissa ”autistiska tankesätt” i texter, exempelvis på upprepningar och meningsuppbyggnader. Den metoden är kanske mer applicerbar på avhandlingar och längre analyser i essäformat, ett format som inte ryms i de kortare recensionerna. Men visst kan kritiker också göra en sådan läsning om de har en specifik motivering för det. Har inte riktigt kommit till Finland än och finns få avhandlingar i Norden om det ännu. Kanske är för tidigt att säga om det kommer hända men jag gissar på att jag får min första neuroläsning när jag är 45 (jag är 28 i skrivande stund.) Det vill säga om jag har tur och det finns litteraturvetare kvar i den utsträckning som bryr sig om mina texter om 20 år.
Barbro: Tänker att det i din debutbok Strömsöborna, vid sidan om de tematiska frågorna du skriver om, finns en tonart, ett sätt att fomulera sig – eller dig, som kan kallas neuroqueer eller ”autistiskt”. Du vänder dig både inåt och samtidigt till läsaren, utåt. Har jag rätt eller fel och finns det någon som tagit fasta på det här?
Rosanna: Du har rätt att det finns en typ av autistisk blick i Strömsöborna. Ingen har ännu offentligt tagit fasta vid detta. Litteraturvetaren Mai Matikainen-Soreau har nämnt det i akademiska föreläsningar men ingen har tagit fasta vid det i artiklar eller i kritik. Kan bra hända att när Strömsöborna utkom (2019) var inte fältet ”redo” eller brydda om att analysera ur ett sådant perspektiv.
Jag har någon gång fått frågan om jag helst skulle ha autistiska kritiker framom neurotypiska kritiker. Mitt svar är att jag inte bryr mig om deras diagnoser, bara det är en bra kritiker. Klart att det någon gång skulle vara roligt att få en neuroläsning, men jag lever inte i Puuhamaa: jag lever i Svenskfinland. Jag kan inte kräva en viss typ av blick från kritiker… Jag är författare, inte mitt verks diktator.
Barbro: Vill vi skiljas från majoriteten? Eller är ableism en viktig fråga att lyfta fram, så att det i konsten ska skiljas från annan konst – både med tanke på upphov och reception?
I recensioner har man alltmer frångått att skriva ut hur skådespelare ser ut – om man talar teater. Fokus ligger på vad man GÖR med sin kropp på scen. I böcker är det ju annorlunda.
Rosanna: Tror att det här är en individuell fråga. Vissa med funktionsvariation vill göra det till en aktivistjuttu, vissa inte. Jag valde att lyfta fram det och föreläser om det, samt finns tematiskt i ett par av mina dikter. Tror vissa kritiker lättare lyfter fram funkisfrågor om utövaren själv diskuterat det i allmänheten tidigare.
Däremot tror jag att personer med funktionsvariation eller funktionsnedsättning sticker ut i samhället oavsett om man säger det eller inte. Endera helt fysiskt med att det syns eller genom sociala sammanhang. Man kan inte rymma från att vara helt konkret en fysisk minoritet. Att konstant i VARJE recension få kommentarer kring det blir tröttsamt. Att lyfta fram funkofobi gör jag personligen hellre i intervjuer. Just kanske för att temat kan tolkas på sätt jag inte kan hantera i konstformat.
Barbro: Från scenkonsten kommer jag att tänka på Duvteatern. Är det viktigt eller relevant att i en recension av deras uppsättningar nämna skådespelarnas funktionsvariation(er)?
Rosanna: I deras fall är det inte viktigt att nämna det i varje recension. När Duvteatern bildades år 1999 var klimatet för funktionsvarierades rättigheter i samhället, och i direkt utsträckning kulturfältet, svårare att få ta plats på ett naturligt sätt. Personer med lättare möjligheter till att ta plats var tvungna att solidariskt kämpa för att grupper som Duvteatern skulle kunna föras fram på teaterfältet. I början av 2000 såg recensionerna för funkiskultur rätt gullifierade ut dessutom. Att konstant peka ut skådespelarnas diagnoser eller funktionsvariationer härstammar från en sorts Othering-blick. En sådan blick leder till en kategorisering också i kritiken: Våran konst och deras konst. Man poängterade då ut funkisskådespelarna för att lyfta funkispersoners rättigheter. Tankesättet var att man poängterade ut att ”också funkisar kan få vara med” men det känns utdaterat idag att tänka så.
Man kanske måste se på konstverk för vad de är, inte för vad de kunde vara om någon annan gjorde dem.
Barbro: Ja, och lite som att det inte spelar så stor roll om verket är bra eller dåligt, huvudsaken är att konstnären få vara med. Precis som att minoritet och kvalitet skulle vara två storheter som är svåra att kombinera.
~
Barbro: Vill du ge egna exempel på en recension där de här frågorna aktualiserats, antingen på ett lyckat eller misslyckat sätt – antingen så att kritikern tagit upp någon funktionsvariation du skrivit om, eller så att hen låtit bli att skriva om den?
Rosanna: En viss åländsk dagstidning (finns två och jag vill inte utpeka denna kritiker för mycket) recenserade min debut Strömsöborna. Min dåvarande universitetslärare hade råkat se recensionen och gav mig fysiska tidningen med orden ”man borde använda den här recensionen som exempel i undervisningen på hur man inte ska skriva kritik.”
Det var en rätt kort recension där 80% av texten bestod av att kritikern beskrev mig som person, b.la. att jag är punkare med rosa hår som gillar katter, samt flera lösa citat ur mitt sommarprat för Svenska Yle. Sådant som hen googlat fram och läst på min Instagram helt enkelt. Egentligen fanns det bara ett enda stycke om själva boken och det var att kritikern inte förstått all text eftersom hen inte kan finska och inte förstod vissa av de finlandismer och finska uttryck som fanns i boken. Recensionen avslutades med att beskriva hur fantastiskt det är att autister får skriva böcker med meningen ”You go girl!” Det var förnedrande och egentligen blev jag recenserad som person, inte alls mitt konstverk. I det här fallet hade kritikern varit så begeistrad över min persona att hen glömt bort det egentliga uppdraget, vilket var att bedöma verket.
Bättre exempel finns däremot också. Rätt många kritiker har nämnt att jag har autism och att ett par få dikter i Strömsöborna är löst baserade på det. Eftersom jag tidigare skrivit om funkisars vardag och upplevelser av förtryck, blir det nästan oundvikligt att nämna min koppling till det av kritikerna. Jag har inget problem med att man nämner det eller förklarar att en viss del av boken är löst baserad på de erfarenheterna.
Med min andra bok, Republikens president – Tasavallan presidentti, har inte en enda recensent nämnt min funktionsvariation. Presidentverket nämner inte frågor om funktionsnedsattas rättigheter och är tematiskt annorlunda från min debut. Att mitt andra verk recenserats med annan blick beror förmodligen främst på att det råkat vara kritiker som gått in för att verkligen analysera verket och inte min mediapersonlighet, samt för att luften kring att vara autist och skriva böcker i Svenskfinland lite pyst ut. Det är inte lika uppseendeväckande längre nu när någon öppet talat sönder och recenserats kring det ämnet i litteraturvärlden på svenska i Finland.
Barbro: Kan detta också bero på att Republikens president – Tasavallan presidentti till vissa delar utgår från konstellationen mellan makt och maktlöshet? Vilket kan sättas i relation till minoritetsstatus, men samtidigt är relaterbart för de flesta läsare och kritiker.
Rosanna: Definitivt! Tror att många konstutövare tar självupplevda känslor och kanaliserar dem till nya format bort från deras egna verklighet. I Presidentboken ville jag inte att folk skulle utläsa min personlighet och konstant koppla ihop mitt liv med verket. Ligger något i det med din koppling mellan makt och maktlöshet till min funkisställning i samhället.
~
Barbro: Så har vi den intressanta frågan om ekonomi. Tycker du det är okej att betalda anställda engagerar amatörer som gör gratis jobb för dem, inom vilket konstfält det sen vara må? Har du någonsin känt dig exploaterad på det sättet? En professionell aktör kan vidtala amatörer från olika minoritetsgrupper, och jag tycker man börjar få upp ögonen för att det inte ser snyggt ut.
Rosanna: Alla inom konstfältet har blivit utnyttjade på något sätt, hör nästan till branschen. Speciellt som 20-åring och i början av min karriär ville folk inte betala alls. Fick kämpa mig genom många gratis scenframträdande och intervjuer i dagstidningar innan jag började få betalt som estradpoet. Jag blev definitivt exploaterad och har förstått att det ansågs vara normalt i branschen, men inte rättvist överhuvudtaget. Eftersom jag är en naiv person (klassiskt autistisk drag) gick jag också med på nästan vad som helst, poesin är ändå mitt största specialintresse.
Kulturutövare är värda skälig ersättning för sitt arbete. Speciellt fult blir det att använda sig av funkiskonstnärers gratis arbetskraft. Funkiskonstnärer får inte alls ta plats på samma sätt i kulturvärlden och att motivera medverkan med ”nu får du äntligen vara med”, är fan fult. Det kan jag ännu märka av idag faktiskt. Mina författarframträdanden och poesiläsningar följer jag Läscentrums taxa, vilket är helt ok betalt. Men föreläsningarna jag gör som erfarenhetsexpert är beställarna markant mindre villiga till att betala skäligt för. Mitt arbete som författare ses således som ett fint och riktigt arbete, medan det jag gör aktivistiskt ses som lite puttenuttigt. Åtminstone om man mäter i det vad folk är villiga att betala.
Rosannas foto: Jennifer Granqvist
Barbros foto: Kameratek