Alexandra Marina: Kan man skriva över sin kroppshistoria?
Alexandra Marina (f. 1986) är en bildkonstnär som bor och arbetar i Jakobstad, Österbotten. Hon är utbildad inom mediakultur, film- och tv-produktion (Novia, 2009), samt bildkonst (Novia, 2023). Hon har arbetat inom konst- och kulturfältet i över femton år med såväl egen konst som andra uppdrag. Hon har erfarenhet av både separat- och grupputställningar. Kulturpolitik och att skapa förutsättningar för konst på olika plan är viktigt för Alexandra Marina, och hon är också ordförande för Bildkonstföreningen Jakarte.
Kroppshistoria är en samlingsbeteckning jag använder för alla de olika kroppar och kroppsrelaterade fenomen som utgör ens egen kropp: den medicinska kroppen. Traumakroppen. Den ärvda kroppen. Den sexuella kroppen. Muskelminnen. Kroppsspråk och manér. Mnemonik. Kroppskontroll. Fenomenologi och kroppens förhållande till rummet och till andra levande varelser. Den levda erfarenheten (’lived experience’) och den levda kroppen (’lived body’). Och så vidare.
Det är ett ord och ett koncept jag anammat för att ha en utgångspunkt, och en behållare, för det arbete jag gör, både konstnärligt och personligt. Kroppshistoria för mig är forskning, experiment och skapande kring hur min egen kropp formats fysiskt, och kroppsbilden mentalt.
Det har inte alltid varit självklart att göra konst från ett så personligt och intimt utgångsläge som min fysiska kropp. Jag har alltid arbetat väldigt själsligt och affektivt, och tidigare också använt min egen kropp, eller kvinnokroppen generellt, som inspiration. Men det var först då jag efter år av sjukdom och utbrändhet började acceptera mina diagnoser som kroniska, och började se på min levda erfarenhet med ett konstnärligt, nyfiket perspektiv, som jag insåg att det fanns arbete att göra. Inom mig själv, och inom konsten.
Jag motsätter mig tanken om att marginaliserade konstnärer enbart ska göra konst om sin marginalisering. Att marginalisering i sig själv; funktionsnedsättning, sjukdom, sexuell läggning, och så vidare, skulle vara det enda intressanta en marginaliserad konstnär kan bidra med är något vi aktivt behöver kämpa mot. Men för mig kommer arbetet med kroppen naturligt, med kraft, och jag kan inte längre låta bli att arbeta med kroppen i min konst.
Konsten för mig är en livsstil och jag har svårt att skilja på arbete och fritid. Då jag på allvar började fundera på vad (min) kropp är, vad det betyder att den är sjuk och funktionsnedsatt, hur jag kan arbeta hälsosamt, hur jag kan överleva som en person som inte är helt arbetsför, och framförallt då jag började behandla de trauman som uppstått i möte med vården genom hela livet – ja, då fanns det inget alternativ. Det var genom konsten jag behövde ställa de frågorna.
Motstånd och omöjligheter
Jag har gått in i det här arbetet med en tanke om att det ska vara både ett skapande och utforskande kring (min) kroppshistoria och kroppsbild – men också ett aktivt försök att ta min kropp i beaktande och hitta hälsosamma, hållbara arbetsmetoder. Jag vill inte leva i en paradox där min konst behandlar kropp och hälsa medan jag samtidigt arbetar mig slut om och om igen, våldför mig och gör skada på min kropp. Det här har dock varit lättare sagt än gjort.
Så mycket av min förmåga att ta hand om min kropp och att komma in i hållbara rutiner och hälsosamma förhållningssätt till min konstnärliga praktik handlar om bastrygghet – något som inte är de flesta kroniskt sjuka/funktionsnedsatta konstnärer förunnat. Jag har kämpat med att få rätt diagnoser, vilket fortfarande är pågående. Jag har stått med specialläkares c-intyg i hand och fått nekande beslut från FPA om och om igen. Jag har inte varit förmögen att ta emot heltidsarbete medan jag har försvarat mitt konstnärliga arbete och min (o)hälsa i oändlighet. Jag har under de här senaste åren studerat ett par år och har också haft stipendier från och till, men oftast har jag varit arbetslös arbetssökande, trots oförmåga till att arbeta heltid. Jag har på många sätt levt en lögn. Jag har ljugit inför instanserna, för att de inte trodde mig då jag talade sanning. Och jag har ljugit inför mig själv.
Så som verkligheten ser ut för kroniskt sjuka (särskilt konstnärer och kulturarbetare) i det här landet så tar jag en risk att skriva den här texten och säga de här sakerna. Dels får jag ett arvode som som till hälften dras bort av FPA. Dels kan de sakerna jag säger, precis som projektplaner och ansökningar för stipendier, hamna i händerna på de som beslutar ifall jag får ett stöd den dagen jag behöver det.
Jag har flertalet utställningar bokade. Faktum är att jag har projekt som pågår till åtminstone år 2027. Det går bra i min konstkarriär – jag arbetar mig framåt och uppåt. Samtidigt håller allting på att rasa som ett korthus nu då ett arbetsstipendium nyss tagit slut – och jag fått avslag på de jag sökt. Jag är tillbaka i händerna på FPA och ett system som inte fungerar för frilansande konstnärer och kulturarbetare. Sträva händer, hårda handalag. Händer som vrider lusten ur mig.
Det är både ohållbart och ohälsosamt, rentav hälsovådligt, att ständigt behöva kämpa för sitt uppehälle trots att man är sjuk – och för att man arbetar inom just denna bransch. Att behöva hålla andan inför stipendiebesluten. Att leva med den sårande, förminskande känslan av att det inte är tillräckligt att jag är någorlunda förmögen att utföra arbete jag har två (!) utbildningar till – men inte riktigt tillåtas göra det.
Jag vet hur jag kan arbeta hållbart och hälsosamt. Eller hur jag i teorin kunde göra det. Genom att variera min arbetsbörda mellan det psykiska och det fysiska. Genom att acceptera och leva efter det faktum att mina arbetstimmar per vecka inte motsvarar ett förväntat genomsnitt. Genom att dra gränser utan att vara rädd för utmaningar. Genom att äta väl, och genom att tillämpa olika former av rehabilitering. Genom att be om hjälp, och också använda mig av assistenter vid behov. Men min upplevelse och de motstånd jag möts av är intersektionella. Jag är både konstnär, och kroniskt sjuk. Jag är dessutom tjock, queer och kvinna. Ibland känns det som att jag står och ropar för full hals bara för att höras. Bara för att få göra mitt jobb, äta och bo – och där jag just på grund av mina utmaningar kan behöva en bastrygghet som ser något annorlunda ut.
Människovärde
Med en kropp som är sjuk och funktionsnedsatt, hamnar ofta både tankar och samtal in på vilket värde man har som människa, och som arbetare. Jag tror att de som arbetar inom konsten, jämfört med personer inom andra branscher, oftare analyseras och ifrågasätts gällande sitt värde som arbetare, sin idoghet, sin produktivitet. Jag tror det finns många fördomar om att vi ligger på soffan och kanske målar lite då andan faller på. Att vi är slavar under den flyktiga inspirationen – och däremellan lata.
Om man dessutom är sjuk och funktionsnedsatt, och inte kan leva upp till någon påhittad standard, är det lätt att tappa både hopp och självrespekt. Det är nog delvis därför jag ibland arbetar alldeles för mycket, och fortfarande går över mina egna gränser. Med allt påtryck utifrån har jag inte ens helt lärt mig skilja ur var gränserna går. Vilka förväntningar har jag lagt på mig själv, kanske också de för höga, och vilka har jag plockat på mig utifrån?
Det jag dock känner är mitt eget människovärde – och jag har också respekt för det arbete jag gör. Jag skapar och producerar väldigt mycket – kanske mer än en del friska konstnärer, om nu någon mäter. Men i den här branschen går det inte att kvantifiera. Min egen kroppskännedom betyder ingenting.
Jag har tidigare nekats rehabiliteringsstöd till exempel, för att det inte funnits någon arbetsgivare som kunnat berätta för FPA att min arbetsförmåga är nedsatt, och till vilken grad. Vad jag själv kunnat berätta om mitt mående och mitt arbete har inget värde. Det måste vara någon utomstående som diagnosticerar, kvantifierar, specificerar, resonerar och i slutändan besluter. Om mitt liv, mitt arbete, och min kropp. Och även om denna någon är mina läkare, så trumfar FPA dem, och jag står där och ropar för full hals igen. Men ingen lyssnar.
Det behövs en omstrukturering i beslutandehierarkin – så att läkare och hälsovårdare inom ens eget vårdteam faktiskt får vara de specialister på ens vård och rehabilitering som de faktiskt är. Varje individ behöver kunna känna fullständig trygghet och tillit i sin vård, och känna att de har agens och blir betrodda av vårdinstanserna. Det är en blandning av byråkrati och bemötandet inom vården som traumatiserat mig, men också skapat stort intresse kring fenomenologi och hur människa och kropp agerar i världen. Detta är något jag behandlar i min konst och försöker levandegöra. Jag försöker riva ut mina erfarenheter ur läkarjournaler och FPA:s fönsterkuvert för att istället låte dem existera som narrativ i min konst.
Att se på sin kropp med vid vinkel
För tillfället är mitt huvudsakliga, konstnärliga projekt Kroppshistoriskt museum. Det är ett konceptuellt projekt som tar sig uttryck genom olika utställningar och som kommer att pågå i flera år framöver.
Att arbeta med kroppshistoria kom naturligt efter några år av fokus just på kvinnokroppen, och efter att sakta men säkert närmat mig min egen kropp mer och mer. 2022 hade jag arbetat ett par år med projektet FORM KROPP STIGMA, där jag väldigt djupgående gick in på en av mina diagnoser; lipödem. Jag hade skapat målningar, installationer och skulpturer med de former som så starkt representerar lipödem, och jag hade ett starkt intresse för att också sprida kunskap om sjukdomen. Men jag började känna att jag ville vidga perspektivet, och omfamna de komplexa strukturer som bygger kropp och kroppsbild. Jag ville våga titta på allt, och visa allt. Det är så mycket mer än bara lipödem. Formen. Viktstigmat. Min kropp är så mycket mer. Ett nytt projekt föddes.
Kroppshistoriskt museum visar min kropp manifesterad, på olika sätt, sedd ur olika synvinklar, med olika medium. Jag arbetar bland annat med foto, video, dans, objekt, poesi och installationer – och jag har alltid varit någon som känner sig ofullständig inom enbart ett medium. Mina fysiska och psykiska beskaffenheter gör också att omväxling på riktigt förnöjer – och är en nödvändighet. Det är inte bara det konstnärliga arbetets tema just nu som kräver olika uttryck – utan hela mitt jag arbetar bäst med variation och utmaning på olika fronter.
Jag arbetar mycket med research och med att förstora mitt inre bibliotek av kunskap, narrativ, arketyper och förklaringsmodeller som ger näring till mitt arbete. Forskningen och experimenteringen är en lika stor del av min konst som de färdiga verk som kan betraktas. Själva arbetsprocessen, det konkreta arbetet, varierar mellan ansökningsarbete (vilket upptar en mycket stor del av arbetstiden), researchlitteratur och olika former av arbete på dator, skissande och planering, och faktiskt fysiskt arbete med dans, byggande av verk, samt foto- och filmarbete.
Jag fascineras särskilt av konceptuella helheter, där jag arbetar med hur jag kan visa min kroppshistoria utan att våldföra mig på den. Hur jag gör mig själv rättvisa, både som forskare, konstnär, kurator och kropp. Jag har på många sätt skapat ett projekt som för samman mitt personliga liv, min levda kropp och erfarenhet, med mitt arbete. Och eftersom kroppshistoria fortsätter formas och omformas så länge jag lever så kan jag arbeta inom ramarna för detta projekt hela mitt liv, om jag så skulle vilja.
Att anta rollen som kurator över min egen kroppshistoria har varit en stor bidragande faktor till att jag känner att jag, åtminstone delvis, återtagit makten över min kropp och min kroppshistoria. I de verk och utställningshelheter jag skapar behöver jag inte hålla mig till sanningen – vad det nu är – men jag känner också att jag närmar mig en sanning medan jag undersöker, behandlar och skapar narrativ kring min kroppshistoria.
En av de största bitarna i mitt arbete är att undersöka ett liv av kropp som manifesterats i möte med bland annat sjukvårdspersonal, diagnoser och trauma. Av kropp som manifesterats i osunda relationer, den kropp som tystas och förminskas inom ramarna för psykiskt våld. Den kropp som levde genom mobbningen jag utstått, också av lärare. Den kropp som manifesterats som dotter; så lik sin mor – och så olik. Den kropp som manifesteras dagligen i kontrast till smalhetsnormen.
Det är både en sorgeprocess och ett forskningsarbete kring vad som manifesterar kropp, och vad som format min egen kroppsbild. Jag ser på självporträtt med vid vinkel och använder mig av bland annat fotografiet, röntgenbilden, rörelsen, diagnoskoden, rådgivningskortet, ikonen, dikten och laboratorieprovet som porträttmedium för att fånga de olika kroppar som kallats min.
Kroppshistoria blir en samling myter jag utforskar så nyfiket jag kan, med så lite fördomar som möjligt. Jag vill utforska myterna som skapats om min kropp genom åren och låta min kropp bli resonanslåda för myter vi människor skapat och återskapat sedan urminnestider. Min kropp som helgon, madonna, hora, jägare, samlare, bägare och den som ger härbärge åt mina förmödrars historia.
De kroppsbilder som lagts ovanpå min är myter, och genom att skapa och återskapa dessa kroppsbilder söker jag vetskapen om min sanna kropp. Jag försöker manifestera den kropp som är helt och hållet min. En marginaliserad, tjock, kroniskt sjuk och delvis funktionsnedsatt kropp, men ändå något så mycket mer. Något bortom subjekt-objekt, något bortom perception-kognition. Något som existerar i rummet olikt allt annat.
Ritualistisk konst
Då jag började med projektet handlade det ganska mycket om att ’skala av’ de lager av kroppsbilder som exponerats ovanpå min egen. Ett sökande efter mitt sanna jag, under allt bråte som samlats ovanpå henne. Och till viss del gör jag det arbetet ännu idag. Men det finns lager som är nästintill omöjliga att skala av, dels för att de är så svåra att identifiera. Därför började jag utforska tanken på att ’skriva över information’, att ersätta minnen med nya, mer hälsosamma och sanna.
Det arbetet gör jag genom att utforska kraften i repetition. Jag skapar en form av ritualer bestående av till exempel rörelsemönster, som jag använder i mina danskoreografier, upprepande av fraser och textrader i skrift, och mer klassiska former av ritualer så som användning av altare i mina installationer. Upprepningen av ny ’information’ ersätter således den gamla, negativa energin, och det informationsutrymme som mer traumatiska, och/eller falska kroppsminnen och kroppsbilder tagit i min kropp.
Jag har också behövt arbeta mycket med det kontrollbehov som förstärkts genom åren av sjukdom och diagnoser. Känslan av att förlora kontroll, inte bara över min kropp, utan över vården av den, har skapat ett kontrollbehov som lätt kunde bli hinder och motstånd i den konstnärliga processen.
Därför har experimenterande, lek och slumpen fått ta stor del av processen. Jag sätter ytterst lite vikt vid teknik (t.ex. vad gäller kamerateknik eller koreografi), och desto mer vikt vid det performativa ögonblicket, det spontana och intuitiva. Jag vill så långt som möjligt att min konst blir avtryck av skapelseögonblicket, mer än en produkt som slipats till perfektion. Återigen handlar det om den levda kroppen och den levda erfarenheten – något som är sammanlagd kroppshistoria uttryckt i ett dokumenterat ögonblick.
På samma gång vill jag också inbjuda den förändring som just detta innebär. Då jag släpper en viss kontroll så låter jag ögonblicket, specifikt det dokumenterade ögonblicket, skapa förändring i mig och min kropp. Det gör processen väldigt öppen, ’open-ended’, och stör ibland mitt kontrollbehov som ofta skapat en så färdig bild i huvudet av hur allt ska bli. Men jag är oftast mer nöjd efteråt då både process och resultat ger mig en skjuts framåt i min egen utveckling, och i formandet av en hållbarare självkänsla och självkännedom. Jag känner mig ofta modigare, rikare, och mer sann, då jag låtit den konstnärliga processen på riktigt förändra min kropp – och därmed min kroppshistoria.
Alexandras porträttfoto: Alexandra Marina